Igår pratade jag med en kille som just gått ut fotolinjen på vår skola. Han har tränat mycket hund och brukar hjälpa folk som har problem.

Jag beskrev några av Billys stressproblem (som jag skrivit om någon gång här på bloggen men egentligen är mycket värre än jag tagit upp här) för det är verkligen ett stort problem för oss.

Fotografen svarade på ett ungefär såhär: ”Det du beskriver är inte stress, en stressad hund drar sig oftast tillbaka, flämtar och vill fly, det du beskriver låter snarare som ängslan men det är svårt att veta utan att ha träffat hunden. Det är ett väldigt vanligt problem hos hundar och kommer sig av att man antagligen har för dåligt ledarskap. Du måste sätta tydligare gränser, vara med konsekvent och väldigt lugn.”

Jag har tänkt mycket på det han har sagt och idag testade jag att reagera annorlunda när Billy ”stressade upp sig”. Det känns mycket lättare om det är ledarskapen som är problemet för då kan jag ändra på mig själv istället för att försöka få Billy att ändra sig.

Så idag när vi varit ute och tränat och han stressade upp sig sådär enormt ställde jag mig framför honom, lutade mig lite över och försökte göra mig ganska stor. Jag sa ingenting för det är ändå ingen idé när han skäller. Började han bita i möbler, ta mina saker eller kraffsa i golvet sa jag ifrån och sakerna fick ligga kvar tills han ignorerade dem istället för att jag tog bort dem. En gång hakade han upp sig i skällandet (då kan han hålla på hur länge som helst) och då överraskade jag honom genom att spruta lite vatten på honom vilket fick honom att glömma att skälla. De gångerna han tystnade satte mig ner på huk i hans höjd, berömde, klappade. Efter sista skälldusten vi hade gick han runt ett varv och kom sedan tillbaka med öronen tillbakadragna och satte sig mellan mina ben (jag satt på huk) och tittade på mig med ganska lågt huvud och ville bli klappad.
Nu ligger han lugnt och sover under mitt skrivbord.

Jag har aldrig förut gjort såhär. Mestadels har jag försökt ignorera för det har flera olika kursledare sagt åt mig att man ska göra (funkar inte), har även testat att gå emot någon gång vilket slutar i fight. (inte bra) och försökt med massor av olika övningar och passivitetsträningar. Kanske är det så enkelt som att jag måste vara med auktoritär och vara fastare ledare? Vår förra hund var väldigt mjuk och tillbakadragen medan Billy är helt tvärt om. Tuff och på. Jag trodde att mitt ledarskap genom att jag går ut genom dörren först, varsågod innan mat, och sådana där saker räckte. Men kanske behöver man göra lite mer än så med en hund som Billy? Som person undviker jag helst konflikter och går ifrån dem, är ganska lugn och upprör aldrig någon. Kanske är det detta jag behöver ändra på? Våga gå in i konflikterna med Billy på ett auktoritärt, lugnt sätt och visa att jag faktiskt bestämmer och har fasta gränser?

Ni som har orkat läsa hela denna uppsats, vad tror ni? Har ni något tips? Är jag helt ute och cyklar? Kan det vara ledarskapet som är problemet?