Yes! Härligt! Tre timmar spenderades tillsammans med Amanda på Lidas parkering. Egentligen skulle Erika kommit också, men hon blev tyvärr sjuk. Och ännu mer egentligen skulle vi spårat och inte kört lydnad men snön bestämde sig för att vräka ner hela natten och sedan långsamt smälta under dagen till någon typ av gråaktig finfin slasksås.
I alla fall. Jag och Amanda ryckte upp oss ur Erikasjukan och spårbesvikelsen och letade oss ut till Lida för lite träning.

Alla hundar var typ mer eller mindre uppe i himlen, antagligen på grund av att Lida är ett enda stort kaninkollo där de fyrbenta ulltussarna hade antagligen dansat runt över hela parkeringen, skogen och ja allt.
Vi försökte oss på att länka lite i alla fall, och köra lite störningsträning. Det gick väl sådär. Rutan var fin i alla fall, och fokusträningen i fotposition börjar långsamt bli bättre, även om vi har långt kvar med den.

Efter lite fika och nya krafter tog vi oss till skogskanten och gjorde en uppletanderuta. Det hade sprungit runt kaniner i hela rutan och skitigt och hoppat och gjort andra saker som kaniner gör. Massor med störning helt enkelt. Men där förvånade Billy mig. Han inte ens tittade åt kaninspåren utan drog ut direkt och hittade första leksaken i ett nafs (sedan hade han lite problem med att komma in med den, för han hittade nästa precis efter och visste liksom inte riktigt vad han skulle göra åt saken.) Andra skicket gick hur bra som helst hela vägen. Ut som en pil, slog på näsan ganska snabbt och sen in som en raket! Wow vad fint det var! Det var helt klart dagens höjdpunkt, duktiga bushunden!