Vi vaknade på morgonen till strålande solsken, under natten hade molnen dragit vidare och försvunnit.

Josef fixade frukost på stormköket och sedan satt vi vid fjällkanten och drack varm chockad och åt mackor medan vi såg renar vandra förbi högre upp. Inte varje dag man äter frukost i sällskap av renar! (Som tur var såg inte Billy dem, i så fall skulle det blivit liv i luckan!)

Kvällen innan hade Josef börjat känna av ett gammalt skavsår som han drog på sig när vi sprang på midsommarafton, men han plåstrade in det väl och vi trodde att det inte skulle vara någon fara. Så vi fortsatte vandringen mot Sitojaure. Ungefär 1,4 mil hade vi att vandra, det var betydligt lättare promenadsträcka än den dagen innan och jättemysigt.

Vi stannade och pausade ibland, åt jättesmå mandelkakor för att hålla energin uppe. Vid lunchen satt vi vid en bäck i solen och lagade potatismos med korv.

Väl framme vid Sitojaure bestämde vi oss för att bo i fjällstuga. Josef hade riktigt ont i hälen där skavsåret var, och var osäker på om han skulle klara de resterande 5 milen vi hade kvar framför oss till Kvikkjokk. Han ringde sin pappa på nödtelefonen och de pratade lite och bestämde sig för att höras morgonen därpå. Nästa etapp var trots allt bara 9km.
Vi lade oss på fjällstationen (klockan var runt 15) och vilade lite. Josef tog av skavsårsplåsterna och hela hälen lossnade i princip, det rann vätska över sängen och det hela var mycket äckligt. Vi insåg att Josef inte skulle kunna ta på sig skorna igen, ännu mindre gå 5 mil.

Plötsligt hör vi en helikopter i fjärran. ”Haha” skojade vi ”Nu kommer helikoptern och hämtar oss”. Helikoptern utanför verkar landa, och vi hör tunga fotsteg komma in i på fjällstationen ”HALLÅ” ropar någon på bred norrländska. Josef gick ut i korridoren ”Hej?” Helikopterpiloten har stora hörselkåpor över öronen och ser så himla häftig ut. ”Äre du som hade skavsår eller?” Frågar piloten ”Jovars….” säger Josef.”Din pappa ringde efter mig. Jag tänkte hämta er.”

Så så blev det. Vi stresspackade ihop våra väskor, kastade oss ut och på en helikopter med sikte mot Kvikkjokk och bilen. Lite tråkigt att behöva avbryta vandringen, men att fortsätta skulle varit helt omöjligt och det kommer fler tillfällen att vandra till fjälls för vår del.

Att åka helikopter var sjukt himla coolt. Billy satt i sätet mitt emot mig och kollade ner på landskapet. Han verkade tycka att det hela var ganska chill och jag tror att han spanade efter renar för att vara ärlig (men vi såg inga, som tur var!!) Att åka helikopter är en grej jag verkligen önskat att få göra, så det var riktigt kul, tyvärr hade jag inte kameran på mig (vi åkte över tjocka turkosavita vatten som mer liknade likör som jag så gärna hade velat fånga på bild)

Väl framme i Kvikkjokk fick vi låna en bil av helikopterföretaget för att köra och hämta våran bil (Josef kunde ju inte gå) Hur snällt som helst.

Så tog våran vandring slut, 5 mil tidigare än beräknat. Lite typiskt, men vi lärde oss så mycket på de två dagar vi var ute, har fått vara tillsammans med min lilla fina familj i underbart vacker natur och känna på teamwork när det är som bäst. Jag hoppas verkligen att vi kan fjällvandra fler gånger-för jag älskade det, och vilken upplevelse det var!