Dagarna innan var hetsiga och lite som i en dimma – jag hade så mycket jobb att göra färdigt och fick väldigt lite sömn. När det väl blev onsdag – dagen som jag väntat på så mycket var jag helt slut och välden bara snurrade.
Gick ut på fältet tidigt på morgonen och körde ett lydnadspass med Billy så att han skulle ha fått göra någonting innan det var dags för mig att åka. Det gick faktiskt oförskämt bra trots att jag var så trött och hade huvudet på annat håll.
Åkte kommunalt till flygplatsen och mötte upp Emma där. Vi såg båda ut som två zombies men var glada, taggade och väldigt spända på att få komma upp och träffa våra valpar. Vi sov eller slumrade nästan hela resan upp, och väl på Kirunas flygplats vändade uppfödar-Cari och en annan valpköpare som hette Jeanette.
Alla valparna låg i bilen, och medan de andra var inne och handlade mat var jag valpvakt och kunde kika ner i buren därbak. Och där låg hon! Min Eir. Blev alldeles varm i magen.
När vi kom tillbaka till Cari hade valparna vaknat och var verkligen i gasen. De hade legat i bilen ett bra tag och hade mycket spring i benen. Vi promenerade från tomten till skogen där alla valpar röjde, lekte och busade. Det var så roligt att se!! Jag kunde inte sluta titta på Eir – min valp! Som busade och gjorde hyss tillsammans med sina syskon.
Vi satt där i flera timmar tills valparna började somna, då gick vi tillbaka för att äta middag och se valparna en efter en slockna på altantrappan. De sov i ett par timmar innan de röjde och busade igen, jag tittade mycket på Eir och kunde verkligen inte förstå att hon snart skulle bli min.. helt sjukt!!
Vi somnade vid 1-tiden och sov ganska dåligt hela natten. På morgonen åt vi gemensam frukost med Oona från Norge som skulle hämta kullsyrran Zök, eller Coworker’s Kort Stubin, det var väldigt trevligt även om det också låg ett vemod i luften. I alla fall för mig och garanterat för Cari. Medan de andra fortfarande åt gick jag ut på trappen och tittade på valpkullen som låg där och sov tillsammans. Det här var deras sista stund tillsammans allihop på det sättet och de låg där så ovetande och lugna.
Oona var först att börja åka, de hade 180 mil att bila och det var bra att komma iväg tidigt. När Cari kramade och sa hejdå till Zök stod jag i hallen och kikade ut och grinade så att det stod härliga ting om det – ja jag grinar igen bara av att tänka på det. Vet inte varför jag tycker att det är så sorligt men det gör jag.
Jag och Emma skulle åka sedan. Cari stängde in alla valpar utom våra och tog på dem halsband. Några av de andra stod och tjöt vid gallret – och jag grinade självklart igen. Kramade om Jesper, sa hejdå och åkte därifrån. Det känns så otroligt vemodigt att tänka på, även om jag vet att alla valpar har fantastiska äventyr framför sig och att jag får äran att ha en av dessa fina valpar i min familj.
När vi kramade om Cari vid flygplatsen grinade vi lite till och sedan gick vi + valpar ombord på planet. De hade sovit hela morgonen och var rent utsagt urförbannade över att ligga i den där lilla väskan. De hade ju liksom aldrig varit med om någonting liknande, förstod ingenting och hade just blivit separerade från sina syskon. Flygpersonalen var även stenhårda på att väskorna behövde vara helt stängda hela tiden.. men vi bände på reglerna en del.
Så landade vi äntligen i Stockholm – trötta, rödgråtna (ja i alla fall jag) och så glada över våra fina små valpar. Josef och Robert stod på parkeringen när vi kom, och när Josef fick se Eir såg jag direkt att han bara smälte. Från första stund han pussade henne när vi landade förstod jag att den där hunden kommer att kunna charma Josef med absolut vad som helst <3
Är så otroligt glad över att just vi får äran att kalla Eir vår, hon har tagit oss med storm och vi är redan galna i henne!
