Igår var det träning för Åsa igen. Först gjorde vi en gemensam platsliggning och platssittning tillsammans med 4 nya hundar, utan uppvärmning eller rastning bara rakt ut på planen. Jag är nöjd med Billy trots att han larvade runt sig lite och kröp, de förutsättningarna är fruktansvärt svåra för honom att hålla ihop under och han ljudade inte en enda gång. Billy hade ganska mycket koll på flatten bredvid, som kan vara lite unghundig (kanske också pga att jag inte känner mig säker på den hunden), men han låste sig inte utan kontrollerade bara snabbt ett par gånger. Sedan, när flatten reste sig från platsen och gick upp låg Billy lungt kvar (fast hans matte blev rätt nervös).
Platssittningen gick väldigt bra. Han satt upprätt som ett ljus, rörde inte tassarna och hade uppmärksamheten riktad på mig hela tiden. BRA!

Sedan var det dags för den individuella träningen. Jag bestämde mig för att vi skulle köra en ingång på planen som huvudgrej och kanske länka med någonting beroende på hur det kändes.
Och satan vad bra det gick! Använde handen som i fria följet och han släppte inte fokus en enda gång under hela passet. Till på köpet var positionen hur bra som helst! Först körde vi bara en ingång, sedan ut och belöna. Efter det körde vi en ingång och länkade med fritt följ (utan att ställa upp) det kändes så himla, och jag var sjukt nöjd!

På den sista ingången sa Åsa åt de andra fyra kursdeltagarna att skratta, prata högt och störa. När de började låta trodde jag inte att det var sant, skulle det här verkligen gå?? De tjöt av skratt och pratade väldigt högljutt med varandra. och klappade oväntat i händerna då och då. Men vi gick in på planen. Länkade med ett fritt följ, vinklade ett par gånger och gick sedan rakt mot gruppen. Ett par få meter ifrån bröt jag och belönade hur mycket som helst. Inte ett blicksläpp! WOW! Fasen vad han har utvecklats de senaste två veckorna sedan tävlingsträningen (där det gick åt helskotta och jag tog en funderare på träningspasset efteråt med Elisabeth, Amanda och Nathalie och förändrade våra rutiner vid ingångarna.) Det kunde inte kännas bättre! Vi kommer få ordning på det här!

När jag lämnat Billy i bilen gav Åsa mig en stor kram och utbrast ”Det var så fint! Jag blir tårögd!!” Då höll jag nästan på att börja grina. För fasen vad vi har tränat och kämpat, och att få se såhär stor framgång är fantastiskt! Målet känns plötsligt mycket, mycket närmare….