Igår tävlade vi igen, och det hade nog inte kunnat gå sämre. Man fick värma upp på en trång parkering, och en rottis typ mitt i alltihop gjorde utfall flera gånger mot alla hundar som passerade. Billy blev väldigt störd, behövde ha koll på den hela tiden, och ingenting kändes vidare bra. Vi drog startnummer 1, och gick ut på plan för platsliggningen. I nedläggningen lade han sig genast fel med vippad rumpa, det gör han aldrig i vanliga fall. Jag hann aldrig be honom lägga sig rätt, för plötsligt skulle vi utgå. När jag ställt upp reste han sig nästan direkt och gick iväg och nosade på någon fläck bakom sig utan att ens kasta en blick på mig.  Jag tittade på domaren och fick tillstånd att gå dit och koppla.

Tandvisningen gick väl bra, och sedan skulle vi köra programmet. Egentligen visste jag att det inte skulle vara någon idé att ens gå ut på planen, för Billy hade bestämt sig för att han inte ville sammarbeta med mig. Men vi gick ut – jag bad om ett kortare fria följ.. och under fria följet tittade han inte på mig en enda gång. Nosen var i backen och han visade så tydligt att han inte alls var sugen på att träna att jag bröt efter läggandet (som han inte utförde) och vi sprang av. Hade vi kunnat hade jag velat gå ett par steg fritt följ och belöna, men så blev det inte.

Så himla tråkigt när det känns som att all vår envetna träning på ingångar, sinnesstämning, länkning, detaljträning, helhet och allting bara skiter sig för att Billy har en dålig dag. Och jag skäms – för på ytan måste de sett ut som att vi knappt har tränat alls.

Försökte i alla fall vara glad mot Billy, men han är så känslig för hur jag känner, så han märkte nog att jag inte var sådär jätteglad egentligen (han skulle försöka muntra upp mig så himla mycket sedan när vi stannade för rastning)

I alla fall – nu går vi i ide ett par månader till med att tävla. Jag kommer inte starta igen fören jag vet hur jag ska lära mig läsa hans sinnesstämning innan vi går ut på plan, och fören vi har gjort 10-20 tävlingsträningar med över 170 i poäng och bra känsla och hela tävlandet sitter i ryggmärgen som muskelminne hos oss båda. Jag är så otroligt trött på ettans moment – men vi får nog dras med dem ett bra tag till.

2.2