…. de ska fasen passa sig alltså!
Idag tog vi årets första skidtur tillsammans (Jag fusktränade ju ensam i Jokkmokk ett par mil, men det här var första gången för oss ihop). Billy hade samma inställning som han hade i början av förra året när vi precis startat med självmordsuppdraget skidtur. Nämligen..

DE DÄR SKIDJÄVLARNA SKA FASEN PASSA SIG!

När man minst anar det så kommer det där monsterna farande in i häcken på en, och vem förstår att mattes ”AKTA!!!!” Egentligen betyder ”MONSTER I RUMPAN” ?
Därför behöver man hela tiden springa på sniskan och passa de där helvetesplankorna, skälla frenetiskt (japp, det går att skälla utan uppehåll i fyra kilometer) och kuta hur fort som helst. Speciellt i nedförsbackarna.

Matte hade ju till på köpet fixat ett par nya skidor tills i år, ett par supersnabba, mycket snabbare än mormors gamla som vi sniglade oss runt med förra året. De här skidorna var det enorm sprutt på. Matte susade som vinden och föll som en klubbad valross så fort det gick utför. Förra året överföll Billy matte med pussar varje gång hon ramlade. I år däremot var han äldre och mycket mycket listigare…. Varje gång matte for i backen passade han på att sticka in sin giriga lilla nos i jackfickan och klämma i sig så mycket frolic han bara kunde. Slughet kommer med åren!

Någonstans på slutet började allt plötsligt gå bra, Billy var tyst och drog, matte susade fram på skidor och kände sig allmänt häftig (en känsla som matte av erfarenhet borde ha blivit varnad av!) alldeles straxt skulle de två flyga in och göra en storslagen entré till samlingspunkten för alla skogsleder i hela skogen. Matte var helt hundra på att de skulle ta alla med häpnadsfull beundran.. De coola killarna med motorcrossar stod inte allt för långt bort och mannen med den lydiga border collien passerade precis. Alla kollade lite imponerat på tjejen med hunden som flög fram i skidspåret. Matte kände sig ungefär som någon typ av kändis, eller kanske till och med som kungen.

Då hände det.

Man skulle kunna kalla det ett litet missförstånd. Eller så ville gud i himmelen helt enkelt slänga ner matten och hennes malliga kungakrona på jorden igen. För när man skrider genom skogen som en hertig på skidor, ja då har man inte mycket att oroa sig för kan man tro. Men se det har man. Även högligheter kan missa saker ibland. För där var den. Trästolpen. Stor och jättestor rakt i ansiktet.

En trästolpe tänker ni, det låter inte så farligt. Och det brukar de vanligtvis inte vara. Men har man en Matte på skidor och en hund med egen vilja, ja då kan det bara gå på ett sätt. Matte bestämde för att de skulle till höger, Billy bestämde sig för att de skulle till vänster. Och utan att någon visste ordet av var de plötsligt på var sida om jättestolpen. Linan däremot gick varken till höger eller vänster. Den stannade någonstans på mitten, och där tog det tvärstopp.

Matte flög bakåt som en felvänd raket och dråsade till marken med fläsket dallrandes all världens väg. Billy klarade sig bättre, istället tog han tillfället i akt och kastade sig över matte och slet upp alla fickor han bara kunde i en desperat godisjakt.

Så där låg vi igen, den ena sprattlandes som en halvdöd fisk, den andra med dreglande godisfylld käft. Och på någont vis kändes hela situationen inte helt olik den som hände förra året, om ni minns.

Mannen med den lydiga border collien stirrade med runda ögon, motorcrosskillarna hade med all säkerhet stannat upp med munnarna på vidglänt. Och jag bara tänkte…
”Japp.. nu har vi gjort entré igen..”

PS. Den glada och positiva bilden är tagen innan skidturen..