På lördagen skulle vi på bröllop i Piteå, så vi åkte dit redan på fredagen och tog in på Pite Havsbad. Det var som en stor turistresort med massor av saker att göra, och hundar precis ÖVERALLT. Billy skötte sig himla fint, och av alla de miljoner hundar vi mötte tjurade han bara till på en enda – en pudel som ilsket gjorde utfall mot oss i receptionen.

Vi spenderade fredagen med att bada i havet (eller Billy badade i varje fall) sedan åt vi middag på ett ställe med grillbuffé (Billy fick rätt många köttbitar under bordet, det är ju trots allt semester…) och bara hade det trevligt. Sedan köpte vi med oss öl, natchos och popcorn till rummet och kollade på en film. Mysigt! Billy lade sig tillrätta i sin canvasbur, men sedan kröp han smidigt under sängen, och stack diskret upp huvudet precis bredvid natchotallriken medan vi var fokuserade på filmen – man får inte vara dum!

Bröllopet på lördagen var väldigt trevligt och vi vart kvar långt in på natten. Billy fick sitta i bilen i skuggan ganska mycket, men skötte det hur bra som helst. Mellan varven tog jag ut honom lös på en äng bredvid festlokalen och han fick springa runt. Jättemånga kom fram och berömde oss för hur fin han var och ville hälsa. Billy var hur duktig som helst.

Morgonen efter tog vi det ganska lugnt och njöt av att bara vara lediga och ha semester ihop.

Vid 11-tiden checkade vi ut från Pite Havsbad, tog en sista promenad på stranden och lät Billy springa av sig innan vi drog kosan tillbaka mot Jokkmokk med ett par trevliga avstickare på vägen..

Kallviken.. ett till sommarställe utan rinnande vatten, precis vid havet. Skulle man gå på toa fick man gå in i skjulet där det fanns en platspåse.

Det jag kommer minnas mest från Kallviken är kvällen när vi kom dit – tre älgar stod i vattnet en bit bort och drack. Tre stycken! Det är inte ofta man ser det i Stockholm direkt.

Två av de tre norbottenspetstikarna som tillhör Josefs familj. De är otroligt fina faktiskt. Eventuellt försöker jag få min egen mamma att börja med jakt och köpa en norbottenspets (mamma kommer bli helt förskräckt när hon läser det här!!)

Vi badade massor vid en sandstrand i närheten av huset och tillbringade hela dagen där. Billy fick sitta ganska mycket uppbunden – någonting han inte uppskattar men får göra i alla fall.

Vi var bara i Kallviken en dag innan det var dags att fara vidare!

Ni som undrar varför jag skriver så många inlägg som kanske inte alls är vidare intressanta – jo det är för min egen skull. När det blir kalt och vinter vill jag kunna kolla tillbaka på semesterdagarna i bloggen och minnas och drömma!

När vi kommit tillbaka efter vandringen bestämde vi oss för att följa med Josefs familj till deras sommarställen. Först ut var Norsjö. Vi bodde i en liten stuga där det var massor med mygg (och dörren var trasig så det kom in hur många som helst i stugan hela tiden) solen sken oavbrutet, och vi hade tid att göra absolut ingenting och allting. Det kändes som en riktig svensk semester när det är som bäst. Billy njöt till fulla drag att ha egen brygga precis bredvid stugan, och fick vara ute i princip hela dagarna. Kvällarna var helt underbara, och ljuset magiskt. Vi åkte ut med motorbåten (Billy fick följa med, men han gillar ju inte konstiga ljud så han skällde en del. Sen älskar han att bada så han försökte hoppa ur båten konstant) Billy fick även göra lite träning, mest på skoj för att få någonting att göra. En gång körde vi ängsspår och en gång blev det uppletande. Lite halvt seriöst sådär mest på kul. Men duktig var han i värmen! Alla i familjen är inbitna fiskare i princip och var ute på sjön och drog upp en himla massa fisk. Lite hemskt att se fiskstackarna dö tyckte jag (som är fiskätande vegeterian) men egentligen är det väl bättre att fiska själv än att köpa på affär. All mat grillades på en momrika-nått-vad-det-nu-hette över öppen eld. Det fanns inte heller rinnande vatten eller toalett, men det var ganska spännande! Vi hade ett par supermysiga dagar i solen vid sommarstället innan det var dags att dra vidare..

Vi vaknade på morgonen till strålande solsken, under natten hade molnen dragit vidare och försvunnit.

Josef fixade frukost på stormköket och sedan satt vi vid fjällkanten och drack varm chockad och åt mackor medan vi såg renar vandra förbi högre upp. Inte varje dag man äter frukost i sällskap av renar! (Som tur var såg inte Billy dem, i så fall skulle det blivit liv i luckan!)

Kvällen innan hade Josef börjat känna av ett gammalt skavsår som han drog på sig när vi sprang på midsommarafton, men han plåstrade in det väl och vi trodde att det inte skulle vara någon fara. Så vi fortsatte vandringen mot Sitojaure. Ungefär 1,4 mil hade vi att vandra, det var betydligt lättare promenadsträcka än den dagen innan och jättemysigt.

Vi stannade och pausade ibland, åt jättesmå mandelkakor för att hålla energin uppe. Vid lunchen satt vi vid en bäck i solen och lagade potatismos med korv.

Väl framme vid Sitojaure bestämde vi oss för att bo i fjällstuga. Josef hade riktigt ont i hälen där skavsåret var, och var osäker på om han skulle klara de resterande 5 milen vi hade kvar framför oss till Kvikkjokk. Han ringde sin pappa på nödtelefonen och de pratade lite och bestämde sig för att höras morgonen därpå. Nästa etapp var trots allt bara 9km.
Vi lade oss på fjällstationen (klockan var runt 15) och vilade lite. Josef tog av skavsårsplåsterna och hela hälen lossnade i princip, det rann vätska över sängen och det hela var mycket äckligt. Vi insåg att Josef inte skulle kunna ta på sig skorna igen, ännu mindre gå 5 mil.

Plötsligt hör vi en helikopter i fjärran. ”Haha” skojade vi ”Nu kommer helikoptern och hämtar oss”. Helikoptern utanför verkar landa, och vi hör tunga fotsteg komma in i på fjällstationen ”HALLÅ” ropar någon på bred norrländska. Josef gick ut i korridoren ”Hej?” Helikopterpiloten har stora hörselkåpor över öronen och ser så himla häftig ut. ”Äre du som hade skavsår eller?” Frågar piloten ”Jovars….” säger Josef.”Din pappa ringde efter mig. Jag tänkte hämta er.”

Så så blev det. Vi stresspackade ihop våra väskor, kastade oss ut och på en helikopter med sikte mot Kvikkjokk och bilen. Lite tråkigt att behöva avbryta vandringen, men att fortsätta skulle varit helt omöjligt och det kommer fler tillfällen att vandra till fjälls för vår del.

Att åka helikopter var sjukt himla coolt. Billy satt i sätet mitt emot mig och kollade ner på landskapet. Han verkade tycka att det hela var ganska chill och jag tror att han spanade efter renar för att vara ärlig (men vi såg inga, som tur var!!) Att åka helikopter är en grej jag verkligen önskat att få göra, så det var riktigt kul, tyvärr hade jag inte kameran på mig (vi åkte över tjocka turkosavita vatten som mer liknade likör som jag så gärna hade velat fånga på bild)

Väl framme i Kvikkjokk fick vi låna en bil av helikopterföretaget för att köra och hämta våran bil (Josef kunde ju inte gå) Hur snällt som helst.

Så tog våran vandring slut, 5 mil tidigare än beräknat. Lite typiskt, men vi lärde oss så mycket på de två dagar vi var ute, har fått vara tillsammans med min lilla fina familj i underbart vacker natur och känna på teamwork när det är som bäst. Jag hoppas verkligen att vi kan fjällvandra fler gånger-för jag älskade det, och vilken upplevelse det var!

Dagen vi planerat för så länge var äntligen här! Vandringsdagen… Vi åkte mot båten vid 8-tiden, resan tog ungefär 2 timmar. Vi var nervösa, laddade och helt säkra på att vi glömt i princip allt viktigt, trots att våra väskor var totalt överpackade och vägde alldeles för mycket för att det skulle vara rimligt.

Josef & Billy vid båten

Väl framme i Saltoulokta letade vi oss till kyrkkåtan och sov där i två timmar. Vi var så himla slut efter bilresan upp, nattpackningen och sedan båtresan. När vi skulle göra lunch kom på vi att ingen av oss visste hur man använde ett stormkök. Det kändes lite jobbigt, och Josef sa lite förtvivlat ”Vi har inte ens börjat gå ännu, och vi har redan problem med vildmarksgrejer!” Efter lite pysslande och att ha försökt koka mat med allting upp och ner lyckades vi tillsist komma på hur spektaklet fungerade. Billy var superbusig och sprang runt och badade i bäckar överallt. Kring 17-tiden började vi gå. Först upp för ett extremt fjäll och solen gassade. Vi hade inget vatten och trodde att vi skulle få värmeslag. Det var så sjukligt varm! Men upp kom vi. Väl uppe fanns det två vägar att välja på – över fjället eller genom träsket. Över fjället såg ut som en bra, trevlig men tyvärr vattenlös väg. Istället fick vi ta träskvägen. Där fanns det inte ens en stig. Vi klafsade oss igenom vattenhål och lerhögar. Livet kändes rätt jobbigt och jag hoppades för guds skull att de resterande milen skulle bli lättare än den här första hemska biten.

Paus i uppförsbacken, Billy fick springa lös när vi pausade, men annars gick han i expanderlina fäst i midjebälte med klövjeväska på ryggen. När klockan var 20:00 hittade vi en fin rinnande bäck och bestämde oss för att tälta där. Mörka moln började hopas kring alla håll och det såg ut som att det skulle bli storm. Vinden ven och det var extremt svårt att få upp tältet i blåsten. Josef hade inte satt upp ett tält på många många år, men som tur var tog jag fram mina dolda talanger, bossade runt och var plötsligt (på nått vis) tältuppsättningsexpert. (Vet inte riktigt när det hände, men tur som sjutton att jag tydligen kunde sätta upp tält, annars hade vi varit körda!) Vi lagade lite varma koppen till middag, vattensäkrade alla ryggsäckar och kröp sedan in i tältet för att vänta på stormen. Hela natten smattrade tältduken och jag trodde att den skulle flyga iväg, jag var helt skräckslagen och fick bara ett par timmars sömn. Den enda av oss som verkligen sov bra var nog Billy. Hur nöjd som helst låg han i sitt BoT-täcke nära ovanför oss med sitt huvud mellan våra och sov som en sten hela natten igenom. Jag vaknade vid 5-tiden och det var helt galet med storm ute kändes det som, jag tog modet till mig och gick ut. Visserligen var det mycket blåst, men de mörka molnen hade skingrats och midnattssolen kikade upp mellan bergstopparna. Det var nog bland det vackraste jag sett – men av någon anledning hämtade jag inte kameran. Typiskt!!! Sedan somnade vi om och sov resten av natten.

Äntligen semester!

Vi började vår resa upp mot Jokkmokk och fjällvärlden redan på torsdagskvällen och övernattade i Härnösand hos Josefs morbror med familj. 110 mil är ingenting man avverkar i ett nafs och vi bestämde att det var bäst så.
Det var supertrevligt och vi spenderade förmiddagen på en vacker stenstrand innan det var dags att köra vidare.

Dagen efter spenderade vi i princip hela dagen i bilen – och Billy var så otroligt duktig! Klagade inte en enda gång utan låg lugnt i bilburen hela dagen. Men under pauserna märkte man hur mycket spring i benen han verkligen hade!

Paus i Arvidsjaur

Vi var framme i Jokkmokk kring 22-tiden och tog en promenad med Josefs föräldrars hundar. De har tre norbottenspetsar. Supertrevliga damer med tydligt språk. Det gick väldigt bra och Billy svarade fint på deras signaler. Han backade när han skulle backa och ignorerade dem större delen av tiden trots att han gick lös. Duktiga duktiga Billy! Han som kan tjura så.

Vi spenderade i princip hela natten med att packa inför morgondagens vandring. Tror att vi kom i säng vid 2-tiden och då skulle vi upp 6 på morgonen efter. Trots att det var sent sken midnattssolen och det kändes inte som att klickan var mer än 17. (men det var den såklart, och det var riktigt jobbigt att ta sig upp morgonen efter!)

Äventyret fortsätter…